Vi fortsätter vårat president marathon med George H. W. Bush!

George H. W. Bush-1924-

George Herbert Walker Bush, född 12 juni 1924 i Milton, Massachusetts, USA, är en amerikansk politiker (republikan) och diplomat, som var USA:s president 1989–1993. Han är far till den förre presidenten George W. Bush och är den äldste av USA:s fyra levande ex-presidenter som förutom honom själv omfattar Jimmy Carter, Bill Clinton och George W. Bush.

Bush var ledamot av representanthuset 1967–1971 på ett Texas-mandat, USA:s FN-ambassadör 1971–1973, ordförande för Republican National Committee 1973–1974, USA:s ambassadör i Kina 1974–1976 och CIA-chef 1976–1977. Han var vicepresident under Ronald Reagans presidenttid 1981–1989, och efterträdde Reagan som USA:s president 1989, en post han behöll till 1993. I valet 1992 misslyckades han med att bli omvald till en andra presidentperiod. Bush var USA:s president i samband med kommunistregimernas fall i Östeuropa 1989, Sovjetunionens fall och Kuwaitkriget 1990–1991.

Under sin presidenttid kallades George H.W Bush vanligtvis för George Bush, utan initialer. Sedan hans son George W. Bush blev vald till framträdande politiska poster, utnyttjas initialerna H.W för att skilja far från son. Det förekommer även att de omnämns som "Bush Senior" och "Bush Junior" respektive "Bush41" och "Bush 43" (nummerordningen bland landets administrationer), i Sverige är benämningarna (George) Bush den äldre och (George) Bush den yngre vanlig.

Innan politiken:

Bush föddes 12 juni 1924 i Milton, Massachusetts som andra barn av fem till Prescott Bush och Dorothy Walker Bush. Han namngavs efter sin morfar George Herbert Walker. Hans far Prescott Bush var också politiskt aktiv republikan, och var senator under åren 1952–1963.

Bush var elev vid Phillips Academy i Andover, Massachusetts från 1936 och tog examen på sin 18-årsdag, 12 juni 1942, och var under elevtiden aktiv i både elevråd och idrottssammanhang. Eftersom USA vid hans examen hade gått med andra världskriget tog han värvning i USA:s flotta samma dag som han tog examen från Phillips Academy. Han tjänstgjorde under perioden augusti 1942 – september 1945. Efter avslutad officersutbildning var han under 1943–1944 stridsflygare ombord på hangarfartyg i Stilla havet, och flög bland annat torpedflygplan. 2 september 1944 blev hans flygplan träffat av japansk luftvärnseld, och medan de två övriga i besättningen omkom lyckades Bush hoppa ur planet över vattnet och räddades av en amerikansk ubåt. Från slutet av 1944 tjänstgjorde han som utbildare hemma i USA. Han dekorerades med utmärkelsen Distinguished Flying Cross och fick tre stycken Air Medal.

Strax efter han återvänt till USA, 6 januari 1945, gifte han sig med Barbara Pierce. De fick sex barn, däribland USA:s f.d president George W. Bush (äldst i syskonskaran) och förre Florida-guvernören Jeb Bush. Andra barnet, Pauline Robinson "Robin" Bush, dog i leukemi 1953.

Han studerade vid Yale University från 1945, och tog en kandidatexamen (B.S.) i nationalekonomi 1948.

Under tiden vid Yale var han, i likhet med sin far före honom, medlem i det hemliga sällskapet Skull and Bones.

Efter utbildningen vid Yale flyttade Bush till Texas och inledde en karriär i oljeindustrin, inledningsvis som försäljare.

Politiska karriären:

År 1964 ställde George H.W Bush upp som republikansk kandidat i valet till USA:s senat i Texas mot den sittade demokraten Ralph Yarborough, men förlorade. 1966 ställde Bush siktet något lägre och ställde upp i valet till representanthuset mot demokraten Frank Briscoe och vann. Han återvaldes 1968, då han inte hade någon motståndare i valet.

År 1970 försökte George H.W Bush åter att bli vald till senaten, men förlorade mot demokraten Lloyd Bentsen, som senare skulle komma att bli Bushs motkandidats vicepresidentkandidat i presidentvalet 1988. Han förlorade 1970 också sin plats i Representanthuset.

Det Republikanska partiet såg Bushs framtidspotential. Det var därför de hade uppmuntrat honom att ställa upp i senatsvalen. Men de ville fortsätta att ta användning av Bush fastän han förlorat sitt mandat, så under perioden 1971–1977 hade han flera höga poster som han utsågs till av de republikanska presidenterna Richard Nixon och Gerald Ford, men inga valda ämbeten. Han var USA:s FN-ambassadör 1971–1973, ordförande för Republican National Committee 1973–1974, USA:s ambassadör i Kina 1974–1976 (formellt chef för USA:s förbindelskontor i Folkrepubliken Kina eftersom USA vid denna tid upprätthöll diplomatiska förbindelser med Taiwan snarare än det kommunistiska Fastlandskina) och CIA-chef 1976–1977.

Efter att den demokratiska administrationen under Jimmy Carter tillträtt 1977 arbetade han några år inom bankvärlden (First International Bank i Houston) och undervisade i organisationsteori som adjungerad professor på Rice University i Houston.

Vicepresident under Reagans mandat:

I det republikanska primärvalet inför 1980 års presidentval ställde George H.W Bush upp som presidentkandidat, men förlorade till förhandsfavoriten Ronald Reagan, som Bush med frasen voodoo economics hade kritiserat för att förespråka en orealistisk ekonomisk politik. Reagan utsåg dock Bush till sin vicepresidentkandidat för att han var mer moderat än Reagan och då skulle balansera deras kandidatur, och för att Bush redan hade vunnit viktigt stöd under primärvalen. Han hade exempelvis vunnit det viktiga första i primärvalet i Iowa. I valet 4 november 1980 vann Reagan/Bush med bred marginal över de sittande demokraterna Jimmy Carter (president) och Walter Mondale (vicepresident).

20 januari 1981 svors George H.W Bush in som USA:s 43:e vicepresident.

I 1984 års presidentval valdes Reagan och Bush om i vad som, mot bakgrund av de förkrossande elektorssiffrorna 525 mot 13, har betraktats som en jordskredsseger. De demokratiska motkandidaterna var Walter Mondale (presidentkandidat) och Geraldine Ferraro (vicepresidentkandiat).

Som vicepresident höll George Bush en relativt låg profil bakom den mediale president Reagan. Bush fick bland annat i uppgift att koordinera Reagan-administrationens ansträngningar att bekämpa internationell terrorism och det internationella "kriget mot narkotikan".När Iran–Contras-affären började rullas upp 1986 hävdade Bush att han inte haft någon kännedom om vad som pågick.

Vid mordförsöket på Reagan 30 mars 1981 var vicepresident Bush bortrest, och utrikesminister Alexander Haig ryckte istället in.Däremot fick George Bush rycka in som tillförordnad president under åtta timmar den 13 juli 1985 när Ronald Reagan genomgick en planerad operation, och tillfälligt skrev över presidentbefogenheten till George Bush.

Presidenttiden:

Som sittande vicepresident var George H.W Bush favorit att bli republikanernas presidentkandidat, och han stöddes också av den avgående Ronald Reagan. Inledningsvis i primärvalet hamnade han dock bakom senatorn Bob Dole och TV-predikanten Pat Robertson. Efter ett tag återtog dock Bush ledningen och vann sitt partis nominering. Till vicepresidentkandidat valde han, relativt otippat, den föga kände senatorn Dan Quayle från Indiana. Dan Quayle kom i huvudsak att betraktas som en belastning för Bush i valrörelserna 1988 och 1992.

Bush, som allmänt betraktades som en betydligt mindre karismatisk politiker än Reagan, höll ett uppmärksammat och mycket bejublat tal på den republikanska konventet 18 augusti 1988 när han accepterade sin nominering. Talet innehöll ett avsnitt som senare kom att bli besvärande för Bush, och som brukar omnämnas som "Läs mina läppar: inga nya skatter". I sin helhet löd avsnittet:

And I'm the one who will not raise taxes. My opponent now says he'll raise them as a last resort, or a third resort. But when a politician talks like that, you know that's one resort he'll be checking into. My opponent, my opponent won't rule out raising taxes. But I will. And the Congress will push me to raise taxes and I'll say no. And they'll push, and I'll say no, and they'll push again, and I'll say, to them, "Read my lips: no new taxes."

Avsnittet var sannolikt avsett att visa på hans avsikt att fortsätta Reagan-erans ekonomiska politik, som var populär bland de republikanska väljarna. Detta löfte bröt han dock under sin mandatperiod när ekonomin började dala efter Reagan-åren, och det tros vara en av de större anledningarna till hans förlust i valet 1992.

I presidentvalet stod Bush och Quyale mot demokraterna Michael Dukakis (presidentkandidat) och Lloyd Bentsen (vicepresidentkandidat), samme Lloyd Bentsen som Bush hade förlorat mot i senatsvalet i Texas 1970. Inledningsvis låg Bush och Quayle efter i opinionsmätningarna, men tog senare ledningen genom en välskött valrörelse och genom att Dukakis gjorde en svag insats.

När valet hölls 8 november 1988 vann Bush och Quayle med betryggande majoritet: 426 mot 111 elektorsröster och 53,4% mot 45,6% av avgivna röster. Segermarginalen var dock mindre än den Reagan och Bush uppnådde i valen 1980 respektive 1984.

George H.W Bush svors in som USA:s 41:a president den 20 januari 1989. Eftersom den republikanska Bush-administrationen följde direkt på en annan republikansk administration, innebar inte presidentskiftet i sig några större politiska förändringar. George H.W Bushs presidentperiod kom att domineras av utrikespolitiska frågor.

Hösten 1989 föll kommunistregimerna i land efter land i Östeuropa med början i Ungern. Strax efteråt började flera sovjetrepubliker förklara sig självständiga, och västvärldens huvudmotståndare under hela kalla kriget, Sovjetunionen, upplöstes vid årsskiftet 1991–1992. Utrikespolitiken under Bush företrädare Ronald Reagan har av många betraktats som en bidragande orsak till kommunismens fall och Sovjetunionens fall, men det var under Bushs presidentperiod som själva sammanbrottet skedde. Utrikespolitiken under Bush inriktades på stöd till de reformerade eller nybildade staterna, samt på stöd till sovjetiskt respektive ryskt trupptillbakadragande från Östeuropa. Relationerna till Sovjetunionen och senare Ryssland utvecklades i positiv riktning, och vid ett toppmöte med Michail Gorbatjov i juli 1991 tillkännagavs ett strategiskt partnerskap mellan USA och Sovjetunionen, något som enbart två år tidigare hade framstått som helt otänkbart.

I december 1989 invaderade USA Panama och avsatte landets diktator, general Manuel Noriega, som fördes till USA anklagad för inblandning i narkotikasmuggling.

2 augusti 1990 invaderades det oljerika Kuwait av grannlandet Irak under styre av Saddam Hussein. För att inte riskera att även det USA-allierade Saudiarabien skulle falla i Saddam Husseins händer inleddes snabbt en styrkeuppbyggnad i Saudiarabien och dess grannländer under namnet "operation ökensköld" (Desert Shield). 29 november 1990 utfärdade FN:s säkerhetsråd en resolution som krävde att Irak skulle dra sig tillbaka från Kuwait senast 15 januari 1991 och auktoriserade "alla nödvändiga åtgärder" mot Irak om så inte skedde. Att det var möjligt att få FN-stöd för dessa krav berodde på det nya samarbetsklimtatet med Sovjetunionen, som Bush betecknade som "en ny världsordning" (a new world order). Eftersom Irak inte lämnade Kuwait inom den utsatta tiden inleddes Kuwaitkrigets offensiva fas, "operation ökenstorm" (Desert Storm) med flygangrepp 17 januari 1991. Förutom USA deltog många allierade länder och många arabländer i operationen. När markoperationen inleddes i stor skala 23 februari 1991 kastades de irakiska trupperna ut ur Kuwait på 100 timmar. De USA-ledda trupperna gjorde dock halt vid den irakiska gränsen, och Saddam Husseins regim lyckades hålla sig kvar vid makten.

På grund av ökande budgetunderskott stod det i mitten av 1990 klart att det, trots Bushs mycket tydliga löfte två år tidigare, skulle krävas skattehöjningar för att uppnå budgetbalans och komma överens med kongressen. När Bush i slutet av juni 1990 gjorde ett uttalande som bland flera andra åtgärder mot budgetunderskottet innehöll frasen "ökade skatteintäkter" drabbades han omedelbart av en hård svekdebatt, och tidningsrubriker av typen "läs på mina läppar: jag ljög" (Read my Lips: I Lied, New York Post dagen efter Bushs uttalande). Hård kritik kom också från ledande republikanskt håll, exempelvis Newt Gingrich, Republikanernas biträdande gruppledare i representanthuset.Skattehöjningsdebatten ledde till markant minskade förtroendesiffror för Bush och till republikanska motgångar i kongressvalet i USA 1990.

Viss oro över George H.W Bushs hälsotillstånd uttrycktes i medierna då han i samband med en officiell middag i Japan 8 januari 1992, i ett stort antal personers närvaro, kräktes i knät på sin bordsgranne, den japanske premiärminister Kiichi Miyazawa och därefter svimmade.Incidenten skylldes på en influensainfektion.

Förhandlingarna om ett nordamerikanskt frihandelsavtal, NAFTA, inleddes under Bushs presidentperiod. NAFTA-avtalet ratificerades och trädde i kraft under Bill Clinton.

Som ett av sina sista och hårt kritiserade beslut innan han lämnade presidentposten benådade George Bush 24 december 1992 sex personer för brott begångna i samband med Iran–Contras-affären, däribland den tidigare försvarsministern Caspar Weinberger.

Regeringen under Bush:

Kabinettet hade följande utseende under George H.W Bush:s presidentperiod:

Ännu ett presidentval:

George H.W Bush ställde upp för omval i 1992 års presidentval, efter att enkelt ha besegrat Pat Buchanan i det republikanska primärvalet. Bush valde att behålla Dan Quayle som vicepresidentkandidat, trots att denne av många betraktades som en belastning och flera ledande republikaner, bland annat James Baker, förespråkat att han skulle bytas ut. Demokraternas motkandidater var Arkansas-guvernören Bill Clinton som presidentkandidat och Al Gore, senator från Tennessee, som vicepresidentkandidat.

Sittande presidenter brukar ofta anses ha en fördel i presidentval i USA, men Bushs presidentperiod hade präglats av lågkonjunktur och ökande budgetunderskott och han hade tvingats gå med på höjningar av flera skatter, trots sitt berömda "läs mina läppar"-uttalande, vilket gav ett sviktande stöd i den republikanska väljarbasen. Det fanns också en uppfattning om att Gulfkriget inte hade avslutats helt framgångsrikt. Allt detta bidrog till problem i opinionen för Bush, och ett starkt stöd för den oberoende kandidaten Ross Perot, vars valkampaj fokuserade mycket på de ekonomiska frågorna och tog många röster från Bush. I valet 3 november 1992 fick Bush 168 elektorsröster och 37,4% av rösterna, medan Bill Clinton fick 370 elektorsröster och 43,0% av rösterna, och därmed gick vinnande ur presidentvalet.

Den 20 januari 1993 lämnade George H.W Bush presidentämbetet.

Efter presidenttiden:

Efter presidenttiden har George H.W Bush till stora delar hållit sig borta från offentligheten och från politiska uttalanden. Han har dock ställt upp som talare och affärsrådgivare i företagssammanhang, bland annat åt Carlyle Group, samt för välgörande ändamål.

Vid ett besök i Kuwait april 1993 utsattes George H.W Bush för ett attentatsförsök med en bilbomb, som misslyckades genom den kuwaitiska säkerhetstjänstens insatser. Kuwait och USA har beskyllt Irak för attentatsförsöket, bland annat så genomfördes ett amerikanskt flyganfall mot den irakiska underrättelsetjänstens högkvarter i Bagdad 26 juni 1993 som vedergällning, beordrat av president Bill Clinton.

I likhet med andra amerikanska presidenter, har George H.W Bush ett presidentbibliotek där handlingar från hans presidenttid förvaras. George Bush Presidential Library and Museum finns sedan 1993 vid Texas A&M University, och inkluderar även handlingar från hans vicepresidenttid och Dan Quayles vicepresidenttid.^[10]

Efter tsunamin i Indiska oceanen 2004 gjorde George H.W Bush en stor insats tillsammans med förre presidenten Bill Clinton för att samla ihop pengar till hjälpinsatserna. Bush och Clinton gjorde samma sak efter orkanen Katrina som härjade i södra USA i augusti 2005.

Bildgalleri:

   (President George H. W. Bush som stridspilot)

  (George H. W. Bush på sitt kontor-Ovala rummet!)

  (George H. W. Bush håller politik tal för sina trogna republikaner)

  (Sådan far sådan son brukar man säga och det stämmer bra in på George H. W. Bush och hans son George W. Bush som också har varit president)

  (En äldre George H. W. Bush i år)

President-Tal:

George H. W. Bush under ett tal under sin president period.

Under talet kommer betyg på talet och en kommentar!

Betyg: 6/10

Kommentar: Känns mera osäker en vad Ronald Reagan gjorde och inte lika mer som om han menade allt vad han sade.

Det var allt om George H. W. Bush!

Nästa gång får ni träffa president nummer 42 nämligen Bill Clinton!

Häng med oss då /Jet   

Nu har vi ett helt nytt tema på din favorit hemsida-JET!   

Det nya temat går under namnet Instrabook vilket är ett tema mellan Instragram och Facebook om vem som egentligen är bäst!

Vi kommer som vanligt lägga ut klipp, bilder och inlägg med mera om temat!

Dessutom ber vi er att rösta på omröstningen, Facebook eller Instragram?

Glöm inte att skicka in tips på saker som vi ska ta upp vid detta tema!   

Har'e Bra /Jet

Ps.Senare idag kommer fakta om president nummer 41-George H. W. Bush i vårat president marathon var med oss då!!!!!

Nu startar vi vårat president marathon med Ronald Reagan!

Ronald Reagan-1911-2004

Ronald Wilson Reagan, född 6 februari 1911 i Tampico i Illinois, död 5 juni 2004 i Bel Air i Los Angeles, var USA:s president 1981–1989 och guvernör i Kalifornien 1967–1975. Före sin politiska karriär arbetade Reagan som fackförbundsordförande, skådespelare, sportkommentator och badvakt.

Reagan var medlem av det Republikanska partiet. Han vann stort över den sittande presidenten Jimmy Carter i valet 1980. I och med segern fick USA en av sina mest konservativa presidenter under efterkrigstiden. År 1984 blev han återvald i en jordskredsseger (49 av 50 delstater) över demokraten Walter Mondale. Ronald Reagans presidentskap är på många sätt en grundstomme för republikanernas och de konservativas starka ställning i USA idag.

Reagan var en populär president, även om hans popularitet tidvis sviktade under det tidiga 1980-talets lågkonjunktur och i samband med Iran-Contras-affären. Idag brukar han placera sig väl i opinionsundersökningar hos det amerikanska folket över de mest populära presidenterna. Han kallas ibland The Great Communicator för sin förmåga att uttrycka känslor och idéer på ett personligt sätt. Den politik han förde mot Sovjetunionen anses vara ett bidragande skäl till kalla krigets slut. Reagan anses ha bidragit till kommunismens fall genom att öka tempot i den militära kapprustningen till en nivå som den sovjetiska ekonomin inte klarade i längden. I synnerhet det av Reagan personligen 1983 föreslagna stjärnornas krig-projektet – början till dagens missilförsvarssystem i nuvarande Tjeckien och Polen – kan ha bidragit till att den redan ansträngda sovjetiska ekonomin drevs mot kollaps.^[1]

Ronald Reagan avled 93 år gammal i sitt hem i Bel Air i Kalifornien 2004. Omkring tio år före sin död fick han diagnosen Alzheimers sjukdom som man tror har börjat ett flertal år innan han fick diagnosen fastställd. Bl.a så frågade Reagan 1985 i en livesänd valdebatt frågan om det amerikanska folket ville leva ytterligare fyra år i misär och med en president som tar dåliga beslut. Problemet var bara att de fyra åren som Reagan menade hade varit misär för det amerikanska folket var hans första fyra år som president.

Ronald Reagan föddes den 6 februari 1911 i den lilla staden Tampico i Illinois. Han var den andra sonen till John "Jack" Reagan och Nelle Wilson. Släkten Reagan härstammar från Irland och hette ursprungligen O'Reagan. Reagans ungdomsår var oroliga; fadern Jack hade alkoholproblem och familjen tvingades ofta flytta. 1920 bosatte sig familjen permanent i Dixon i delstaten Illinois, en stad som anses vara Reagans hemstad.^{[källa behövs]}

Åren 1927-1934 arbetade Reagan under sommaren som badvakt för att betala studierna vid Eureka College, där han läste nationalekonomi och sociologi som huvudämnen. Han tillbringade mycket tid åt kringaktiviteter, framför allt sport, vilket kan ha bidragit till att betygen inte var lysande. När Reagan senare blev världens mäktigaste man, USA:s president, skämtade han: "Än i dag undrar jag vad jag kunnat bli om jag pluggat lite hårdare." Under skolåren fick Reagan många goda vänner, även om få personer någonsin kommit honom riktigt nära. Han utvecklade också en historieberättar- och skådespelartalang, något han fick nytta av i sitt jobb som sportkommentator i radio (en gång improviserade Reagan matchspel under ett strömavbrott).

Militär karriär:

Ronald Reagan deltog från 1935 i distans- och deltidsutbildning inom armén och skrevs 1937 in i kavalleriets reserv. Senare samma år blev han reservofficer med fänriks grad. Den 18 april 1942, några månader efter anfallet mot Pearl Harbor, kallades Reagan in för aktiv tjänstgöring under andra världskriget. På grund av sin närsynthet undantogs han från utlandstjänstgöring och kom inledningsvis att tjänstgöra som sambandsofficer vid hamnen i San Francisco, men flyttades kort därefter över till PR- och filminspelningsuppgifter i US Army Air Forces (föregångaren till USA:s flygvapen). Reagan, som redan hade några år i Hollywood bakom sig när han kallades in, ägnade sig huvudsakligen åt inspelning av instruktionsfilmer för armén. Under resten av andra världskriget och fram till 9 december 1945 tjänstgjorde han i Kalifornien och New York och nådde kaptens grad.

Tidig politisk karriär:

Reagan var från början demokrat och stödde president Franklin D. Roosevelt. Han var en stark antikommunist och arbetade aktivt under SAG-ordförandeskapet för att kommunister inte skulle få inflytande över Hollywood. Han informerade FBI om skådespelare som han ansåg var illojala. Han ansåg att republikanernas politik var bättre för att bekämpa kommunismen och stödde republikanerna Dwight D. Eisenhower 1952 och Richard Nixon 1960. Reagan var trots detta fortfarande medlem i det demokratiska partiet.

Reagan hade många politiskt kunniga, konservativa vänner, något som ledde till långa debatter mellan dem. Reagan blev mer och mer konservativ och lämnade slutligen demokraterna. 1964 sändes det berömda Reagan-talet A Time for Choosing, som var ett kampanjtal för den konservativa republikanen Barry Goldwater som ställde upp i presidentvalet. Talet flyttade fram Reagans positioner inom republikanerna och konservativa kretsar, och gjorde honom till en konservativ symbol. Som ett resultat därav bildades en opinion bland konservativa republikaner i Kalifornien för Ronald Reagan skulle ställa upp i guvernörsvalet 1966. Reagan var själv skeptisk till detta, eftersom han inte trodde sig ha någon chans att vinna

Presidentvalskampanjer:

Reagan sökte nomineringen som republikanernas presidentkandidat 1968 i en hastigt ihopkastad kampanj mot Richard Nixon, men drog sig tidigt ur och ställde sig bakom Nixon. Han ställde upp igen 1976 mot sittande republikanska presidenten Gerald Ford, vann primärvalen i ett antal stater, men besegrades med liten marginal av Ford (1.070 mot 1.187 röster). Ford förlorade sedan presidentvalet mot den demokratiske kandidaten Jimmy Carter.

Den kampanjorganisation Reagan på så sätt byggt upp kom dock att vara avgörande vid republikanernas primärval 1980, då han blev sitt partis kandidat. Som vicepresidentkandidat valde han George H.W Bush, trots att Bush i primärvalskampanjen hade kritiserat Reagans ekonomiska idéer och kallat dem voodoo economics.

Presidentvalskampanjen kom i skuggan av Irankrisen (Irans regering höll 66 amerikaner som gisslan). Den sittande demokratiske presidenten Jimmy Carter lyckades inte lösa krisen och det kan ha varit en avgörande faktor för Reagans seger. Det har, utan närmare bevis, påståtts att Reagans kampanjchef William Casey ordnade ett avtal med de iranska myndigheterna om att inte frige gisslan förrän efter valet i november 1980, och på så sätt missgynna Carter.^[3]

Till Carters nackdel låg också att den amerikanska ekonomin genomgick en besvärlig lågkonjunktur, där framförallt inflationen var mycket hög. Därtill fanns det en allmän känsla av desillusion gentemot den politiska sfären efter Watergateskandalen, och en känsla av otillräcklighet efter kriget i Vietnam. Ronald Reagan med sin konservativa ekonomiska politik, sin uttalade framtidsoptimism och sina traditionella värderingar verkade för väljarna vara en motpol till allt detta.

Reagans siffror ökade markant efter TV-debatterna. Den tidigare skådespelaren Reagan var mycket van att stå framför kameran, och bemötte Carter med repliker som "There you go again...". Hans kanske mest betydelsefulla kommentar var "Are you better off today than you were four years ago?".

Reagan vann presidentvalet med betryggande marginal, i röstandel 50,7% mot Carters 41%, och i elektorsröster 489 mot 49. Den 20 januari 1981 kunde han därför installeras som USA:s 40:e president.

I presidentvalet 1984, när Reagan ställde upp för omval, var hans demokratiske motkandidat Walter Mondale, som varit vicepresident under Carter. Vid detta tillfälle var Reagan 73 år gammal, och skulle vara 77 år innan den kommande mandatperioden tog slut. När Reagans ålder då kom på tal i en TV-debatt svarade den TV-vane Reagan med den minnesvärda repliken Jag tänker inte göra ålder till en fråga i den här kampanjen. Jag tänker inte, för att vinna politiska poäng, utnyttja min motståndares ungdom och bristande erfarenhet, vilket drog ner skratt och applåder från publiken.

Reagan vann presidentvalet 1984 med en jordskredsseger (den största någonsin i ett amerikanskt presidentval), och tog hem valet i 49 av 50 delstater, vilket innebar 525 av 538 elektorsröster. Endast i District of Columbia samt i Mondales hemstat Minnesota vann demokraternas kandidat. Att segern blev så stor är förmodligen ett resultat av fenomenet Reagandemokrater, vilket var väljare som oftast röstat på demokraterna men som röstade på republikanen Reagan.

Reagan som president:

Den 20 januari 1981, vid rekordhöga 69 års ålder, steg Ronald Reagan in i Vita huset. Reaganadministrationen beskrivs av många som:

• Konservativ.
• Antikommunistisk.
• För skattesänkningar - bl a sänktes marginalskatten från 70 % till 28 % mellan åren 1982 och 1987 - inledningsvis kom skatten att öka. Möjligheterna till skatteplanering och avdrag minskades kraftigt, och antalet skattebetalare ökade.
• För en avreglering av kredit- och valutamarknaden.
• För mindre offentlig sektor, med undantag för försvarsutgifterna, som avsiktligt höjdes - de stora välfärdsprogrammen Social Security, Medicare och Medicaid bestod emellertid.
• För större individuell frihet (med undantag för tillfälligt höjda skatter och hårdare straff).
• Minskad byråkrati.
• Beredd att använda unilateralt våld för att skydda USA:s intressen.
• Hårdare tag mot brottslighet.
• Statsmaktens tryck på evangikala kristna grupper lättat.
• Budgetbalans var ett av Reagans uttalade mål, vilket emellertid inte nåddes förrän 1998, under Bill Clinton. Reagan förklarade detta med att han misslyckats med att krympa regeringens storlek och att kapprustningen med Sovjetunionen omöjliggjort detta mål. De flesta skattesänkningarna bekostades tvärtom med stora lån och ett växande underskott, medan de flesta utgifter behölls.

Endast månader efter installationen, den 30 mars 1981, utsattes Reagan för ett mordförsök av attentatsmannen John Hinckley. Kulan missade hjärtat med en knapp tum och träffade i ena lungan. Strax innan operationen skulle påbörjas skämtade han med läkarna: "Hoppas att ni alla är republikaner." Den efterföljande rättegången ledde till att John Hinckley 21 juni 1982 frikändes på grund av mental ohälsa, men är sedan dess tvångsintagen på rättspsykiatrisk vård. Domen väckte allmän bestörtning i USA, och ledde till ändrad lagstiftning i flera delstater.

Den största frågan under Reagans första mandatperiod var den ekonomiska situationen efter Carteradministrationen och den pågående lågkonjunkturen. För att förbättra ekonomin sänktes de federala skatterna. Avsikten var att medborgarna och företagen skulle få mer pengar att spendera på att köpa saker och investera i nya projekt. Inflationen var också ett problem. För att lösa det hade centralbanken, Federal Reserve, Federal Reserve System, och dess ordförande Volker höjt räntan redan under Carters regeringstid. Denna så kallade Volkerdesinflation fick avsedd effekt, men till priset av en tillfälligt förvärrad lågkonjunktur med stigande arbetslöshet. Detta ledde till minskad popularitet under den aktuella perioden 1981-1982.

Skattesänkningarna finansierades delvis av nedskärningar i välfärdsprogrammen, vilket ledde till vissa protester från demokraterna. Den stora reformen av skattekoden, 1986, som sänkte den federala marginalskatten från 50 % till 28 % (1981 hade den sänkts från 70 %) var emellertid sponsrad av företrädare för båda partierna. Samtidigt minskades möjligheterna till skatteavdrag och skatteplanering och en rad kryphål täpptes till, samtidigt som den lägsta skattebasen (som emellertid inte uppnåddes av alla) höjdes från 11 % till 15 %. Företrädare för Reagans politik poängterade att reformerna i själva verket ökade statens intäkter, samtidigt som budgetunderskottet eskalerade, bl a på grund av bibehållna eller ökande utgifter. De stora sjukvårds- och pensionsprogrammen Medicare, Medicaid och Social Security bibehölls i relativt oförändrad form samtidigt som utgifterna för försvaret om än tillfälligt ökade kraftigt. Med undantag av en recession 1981-1982 sammanföll Reaganomics med högkonjunktur. Arbetslösheten och inflationen sjönk stadigt samtidigt som bruttonationalprodukten växte. Under slutet av 1980-talet började dock inflationen stiga igen. Den ekonomiska bilden var i många avseenden positiv, med några undantag: Reallönerna utvecklades mindre väl för låginkomstgrupper, underskotten i handeln med omvärlden steg och budgetunderskottet tredubblats fram till 1989, en nivå som inte setts ens under den stora depressionen. Under hans efterträdare stabiliserades emellertid budgeten inom tio år, med relativt små höjningar av inkomstskatter och sänkningar av andra skatter. 1998 var underskottet utplånat samtidigt som den högsta (federala) skattesatsen låg under 40 %, mot 70 % som den gjort när Reagan blev president.

Reagan var en konservativ kristen och har ofta kritiserats för att inte engagerat sig i homosexuellas rättigheter, och framför allt inte agerat snabbt nog på HIV-AIDS epidemin. Som konservativ var han även emot aborter, med argument som "vem har rätten att ta ett liv" och "jag noterar att alla som är för aborter redan har fötts". Han såg en mindre uppmärksammad rivalitet mellan Reagans och Barry Goldwaters mer renodlat libertarianska anhängare, som motsatte sig statlig inblandning i till exempelvis abortfrågan och strikt åtskillnad mellan stat och religion. När Reagan 1981 utsåg Sandra O'Day Connor till den första kvinnliga ledamoten i USA:s högsta domstol hyllades valet av såväl demokrater som libertarianska republikaner, medan evangeliska kristna upprördes över hennes abortvänliga inställning. Hans regering såg även en kraftig utvidgning av antalet avrättade; från tre under Jimmy Carter (under Richard Nixon och Gerald Ford var dödsstraffet i praktiken avskaffat) till ett hundratal under Reagan. Dödsstraff återinfördes på federal nivå 1988.

Reagans andra mandatperiod dominerades av utrikespolitiken. När hans tid i Vita huset var över den 20 januari 1989 var både inflationen och arbetslösheten lägre än vid hans tillträde. Samtidigt hade klyftorna mellan rika och fattiga ökat. Han efterlämnade sig det största budgetunderskottet i USA:s historia.

Popularitet och kritik:

Ronald Reagan låg ganska högt i mätningar om hur bra han skötte sitt jobb, men populariteten sviktade i samband med en period av hög arbetslöshet i början av 1980-talet och vid Iran-Contras-affären.Bland historiker rankas han ibland ganska högt. Han kallas för "The Great Communicator" för sin förmåga att uttrycka känslor och idéer på ett personligt sätt, även under mer formella sammanhang. Skådespelar-, radio- och tv-tiden har naturligtvis bidragit till detta. Andra smeknamn inkluderar: "Teflonpresidenten" (för sin förmåga att undkomma flera skandaler), "The Gipper", "Ronnie", "Dutch" och hans kodnamn "Rawhide".

Reagan är också känd för sin humor, speciellt de kvicka, korta replikerna som till exempel: Journalist: "Du har skyllt problemen på demokraterna, men har inte du en del av skulden också?" Reagan: "Jo, eftersom jag var demokrat i många år". Han var också en skicklig historieberättare. Reagan beskrivs av många som en mycket optimistisk man. 2005 blev Reagan framröstad till den mest framstående amerikanen genom tiderna.

Den största kritiken mot Reagan kom efter Iran-contras-affären, där han först förnekat den helt, med sedan övergått till att han inte kände till den. Många menar också att Reaganadministrationens rädsla för kommunism och stöd av antikommunister gick för långt, speciellt i Latinamerika. På senare år har även stödet av Saddam Hussein och Usama bin Ladins kommunistmotstånd blivit kontroversiellt.

Reagans passivitet gentemot apartheidregimen i Sydafrika fick kritik av bland andra ärkebiskopen Desmond Tutu.Reagan fördömde ANC:s väpnade gren Umkhonto we Sizwe och andra antiapartheidgrupper som kommunistiska terrorister. Även om Reagan ville se ett slut på apartheid så motsatte han sig sanktioner då det skulle "skapa ekonomiska svårigheter för just de människor i Sydafrika som sanktionerna var avsedda att hjälpa". Reaganadministrationen var också rädd att Sydafrika, med sina stora naturtillgångar och strategiska betydelse, skulle falla för kommunismen.

Till kategorin bevingade ord får räknas att Reagan vid ett tillfälle kallade dåvarande Sovjetunionen "ondskans imperium".

Utnämningar:

President: Ronald Reagan 1981-1989. Vicepresident: George H.W Bush 1981-1989.

President Reagan utnämnde följande ministrar:

• Utrikesminister: Alexander M. Haig 1981-1982, George P. Shultz 1982-1989.
• Finansminister: Donald Regan 1981-1985, James A. Baker III 1985-1988, Nicholas F. Brady 1988-1989.
• Försvarsminister: Caspar Weinberger 1981-1987, Frank C. Carlucci 1987-1989.
• Justitieminister: William French Smith 1981-1985, Edwin A. Meese III 1985-1988, Richard L. Thornburgh 1988-1989.
• Inrikesminister: James G. Watt 1981-1983, Jr. 1983-1985, Donald P. Hodel 1985-1989.
• Handelsminister: Malcolm Baldrige 1981-1987, William Verity 1987-1989.
• Arbetsmarknadsminister: Raymond J. Donovan 1981-1985, William E. Brock 1985-1987, Ann Dore McLaughlin 1987-1989.
• Jordbruksminister: John Block 1981-1986, Richard E. Lyng 1986-1989.
• Hälsominister: Richard S. Schweiker 1981-1983, Margaret Heckler 1983-1985, Otis R. Bowen 1985-1989.
• Utbildningsminister: Terrell H. Bell 1981-1984, William J. Bennett 1985-1988, Lauro F. Cavazos 1988-1989.
• Bostadsminister: Samuel R. Pierce Jr. 1981-1989.
• Transportminister: Drew Lewis 1981-1982, Elizabeth Hanford Dole 1983-1987, James H. Burnley IV 1987-1989.
• Energiministrar: James B. Edwards 1981-1982, Donald P. Hodel 1982-1985, John S. Herrington 1985-1989.

Utnämningar till högsta domstolen [redigera]

Reagan utnämnde följande domare till högsta domstolen:

• Sandra Day O'Connor – 1981
• William Rehnquist – chefsdomare 1986 (hade utnämnts till domare 1972)
• Antonin Scalia – 1986
• Anthony M. Kennedy – 1988

Tillbakadragande och död:

Efter nyvalde president George H.W Bushs installation den 20 januari 1989 flyttade Reagan med sin fru Nancy till deras nyinköpta hus på Saint Cloud Road i Bel Air i Los Angeles, Kalifornien. Villan, värd flera miljoner dollar 1989, anskaffades med hjälp av Reagans gamla vänner och finansiärer i södra Kalifornien.

Den 5 november 1994 publicerades ett handskrivet brev till nationen där han meddelade att han led av Alzheimers sjukdom. Han drog sig därefter undan från offentliga framträdanden (ett av hans sista var att närvara vid Richard Nixons begravning i april samma år). Under hans sista levnadsår fick Secret Service-agenter ofta påminna honom om att han en gång var president.

Ronald Reagan dog av lunginflammation den 5 juni 2004 i sitt hem i Bel Air. Han blev 93 år och 120 dagar, då ett åldersrekord bland amerikanska presidenter. Den 12 november 2006 slogs detta rekord av Gerald Ford.

Vid statsbegravningen hyllades han av många, till exempel:

Vi har en ledstjärna som Ronald Reagan aldrig hade; vi har hans exempel. — Margaret Thatcher.

Jag lärde mig mer av Ronald Reagan än av någon annan jag träffade i mitt offentliga liv. — George H.W Bush.

1992 inrättade Ronald Reagan utmärkelsen Ronald Reagan Freedom Award. Denna utmärkelse ges regelbundet till en person i världen som har bidragit till frihet och som håller med Reagans motto om att en "ensam man eller kvinna verkligen kan göra skillnad." Den första mottagaren av utmärkelsen var den före detta sovjetiska ledaren Michail Gorbatjov och den senaste mottagaren (år 2007) var den före detta amerikanska presidenten George H. W. Bush.Efter att Ronald Reagan blivit diagnostiserad med Alzheimers sjukdom tog Nancy Reagan på sig rollen att dela ut utnämningen i hennes mans ställe.

Bildgalleri:

   (Ronald Reagan var inte bara en skicklig president utan också en hyllad skådespelare)

   (Ronald Reagan håller ett tal från Vita Huset)

  (En yngre Ronald Reagan)

  (Ronald Reagan rankas högt i skalan på bästa presidenter enligt flera rankningar)

  (Ronald Reagan med Ray Charles)

  (Ronald Reagans begravning år 2004, Ronald Reagan var en av de äldsta presidenter som levt längst)

President-Tal:

Ronald Reagan's presidenttal efter att han vunnit år 1984.

Under kommer ett betyg på talet från 1 till 10!

Betyg: 9/10

Kommentar: En av de bästa presidenterna i USA's historia.

Känns väldigt säker och som om han menar det!

Det var allt om Ronald Reagan!

Nästa gång får ni möta president nummer 41 nämligen George H. W. Bush!

Har'e Bra /Jet   

Nu när det nyss varit val i USA så tänkte vi att vi skulle åka bakåt i tiden, sisådär 30 år ungefär.

Vi ska kolla tillbaka på forna presidenter i USA från president nummer 40 till president nummer 44, alltså Barack Obama.

Vi kommer visa fakta, klipp och andra bra saker som kan vara bra att veta om just den presidenten och så kommer vi också ge ett litet betyg på ett vinnartal från varje president!

Så håll ögonen och öronen öppna för kanske just idag kommer president nummer 40 att visas här på bloggen.

Dessa kommer vi att kolla närmare på!

Ronald Reagan president nummer 40!

George H. W. Bush president nummer 41!

Bill Clinton president nummer 42!

George W. Bush president nummer 43!

Barack Obama president nummer 44!

Så är du intresserad av presidenter så tycker vi att du ska vara med i vårt president marathon!

Adios /Jet   

Nu blir det äntligen helg igen! Ja, snart iallafall.  Men låt det bara inte gå för fort, låt fredagen fortsätta lite till !!!

Nu när USA valet börjar lätta så kommer vi raskt till ett annat land som väljer ny ledare!

Kina har varit lite hemlig om sitt val som börjar idag.

Xi Jinping förväntas bli ny president (generalsekreterare i kommunistpartiet) om allt går som förväntat medans Li Keqiang förväntas bli ny premiär minister.

  (Xi Jinping förväntas bli ny president i Kina efter att den förre avgår efter ca 10 år vid ämbet)

  (Li Keqiang förväntas bli premiärminister i Kina)

Har'e Bra /Jet   

Ingen kan nog ha missat att Barack Obama tog hem valsegern i USA i natt.

Det efter att det stog klart att Obama vunnit flest electro röster.

Vi gratulerar självklart Obama med bilder och de bästa ögonblicken från valet 2012!

Enjoy   

  (Barack Obama under sitt segertal tidigare idag)

  (Barack Obama hyllas)

  (Barack Obama tillsamans med fru Michelle Obama, Vicepresident Joe Biden och trogen demokrat hyllas)

  (Glad kille som troligen röstat på Obama!)

  (Som många vet så är Barack Obama sportintresserad, speciellt så gillar han själv basket   )

  (Obama, Usa's 44:e president)

  (Mitt Romney som var republikanernas kandidat verkar glad trots förlusten)

  ( Mitt Romney erkänner sig besegrad och önskar Obama lycka och hoppas han styr USA med sikte framåt!)

  (Joe Biden får stanna som vicepresident i yttligare fyra år som Obama!)

Men Obama har mycket att ta itagg i b.la ekonomin som riskerar att kollapsa under en snar framtid, Iran's kärnvapen framställning, energin i världen och Israel-Palestina konflikten och det är bara några uppgifter åt Barack Obama!

Lycka Till /Jet

Tack för idag!!! Missa inte presidentvalet i USA! (det rimma lite...)